fredag 2 september 2011

The Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood



Så har man sett en s k tjej-film då. Ett koncept som får mig att kräkas lite i munnen. Men vad gör man inte för en blogg med ett uppdrag.

Det börjar bra med en cajun-låt på soundtracket under förtexterna.
Sedan får man sig till livs historien om en framgångsrik dramatiker som för länge sedan skakat av sig sin dysfunktionella uppväxt i den Djupa Södern för en karriär i New York. Hon gör en intervju där hon outar sagda uppväxt och mamman, som läser intervjun i tidningen, säger upp bekantskapen via telefon. I samma veva står dramatikern i begrepp att gifta sig, och mammans kvinnliga nätverk från barndomen tar på sig uppgiften att ena mor och dotter inför detta viktiga steg.

Och vad händer? Jo, dessa gamla garvade sydstatstanter åker upp till New York, lägger en Rohypnol i hennes cocktail och tar henne med hem till Louisiana där resten av filmen går ut på att förklara för henne vad som verkligen hände under hennes barndom, vilket varvas med tillbakablickar till densamma. Tydligen har mamman och väninnorna som barn ingått en voodoo-inspirerad pakt komplett med knasiga huvudbonader och gemensamma hemliga stridsrop (ya-ya!) vilket gör att de rara tanterna är förpliktigade att reda upp medlemmens beef med dottern, by all means necessary.

Resten är en riktig gråtfest (om man känner för det) där dottern får reda på exakt hur traumatiskt moderns liv egentligen har varit för att därmed förklara, om än inte ursäkta, den kaotiska uppväxt hon själv haft.
Här är det förmodligen meningen att man ska bli rörd, men min personliga sentimentalitet sitter väldigt långt inne. Den lilla flickan som spelar huvudpersonen som barn gör mig enbart irriterad med sitt icke övertygande såväl skratt som gråt. Ett annat icke övertygande inslag är Ashley Judd som mamman i yngre dagar. Jag kommer aldrig att förstå de regissörer som castar henne som nåt slags överväldigande skönhet. Hon ser helt okej ut, men inte på den nivån, och har ingen magnetisk utstrålning som skulle kunna förklara det på annat sätt. Hon är ganska tråkig.

Man får trösta sig med en äkta Louisiana-fest på ett ståndsmässigt gods med ett band som spelar och sjunger cajun-låtar på cajun-franska, samt ett berg av kräftor på middagsbordet.
'Ya-ya' är en förvanskning av ett afrikanskt ord för ris, det återkommer ständigt i Louisiana-folklore, men om detta säges inget i filmen.

Film: 2
Louisiana-klichè: 2