Den första stumfilm jag sett som utspelar sig i Louisiana. Det verkar inte finnas så många.
Men D W Griffith, den gamle räven, verkar pricka in en hel del.
Till att börja med en typisk Griffith-melodram om två anrika familjer i Louisiana, naturligtvis med var sitt gigantiskt gods fullt av pelargångar och träd dekorerade med hängande mossa. Från den ena kommer en ung man som ska bli präst och som går omkring och vickar på sitt gudsnådeliga finger mot allt syndigt. Han spelas av den vackre Ivor Novello, annars huvudsakligen känd från brittisk stumfilm, framför allt Hitchcocks The Lodger några år senare. Från den andra familjen kommer flickan från dörren bredvid, hon som han har känt sen barnsben och som allmänt anses som hans självklara blivande hustru.
Tredje huvudpersonen är pojken från en något mindre anrik familj, i textskylten beskriven som "white trash", som alltid haft en soft spot för den rika flickan, på avstånd förstås. Han har bestämt sig för att komma nånstans genom att skriva en roman om sin påvra uppväxt och bli en stor författare.
Den fjärde är den mest melodramatiska: flickan utan familj som växt upp på barnhem och nu ska ut i världen och försöka försörja sig. Hon spelas av Mae Marsh, en av Griffiths återkommande skådespelerskor.
Vad händer? Jo, naturligtvis, den vackre gudsnådelige prästkandidaten ger sig ut i landskapet under antaget namn för att se sin blivande flock i sin naturliga omgivning innan han börjar se den från predikstolen. Han kommer till det världshus där den f d barnhemsflickan arbetar som servitris och börjat ta efter sina mer erfarna vänninor när det gäller att flörta med karlar och uppträda allmänt lättsinnigt, eftersom dom förklarat för henne att det är bra för affärerna. Egentligen är hon förstås en oskyldig flicka men det vet inte den unge prästkandidaten. Han börjar med att vicka på fingret mot henne som vanligt men faller till slut för hennes charm. De tillbringar en natt tillsammans, han drabbas av gudsnådeliga samvetskval och drar dagen därpå. Självklart visar hon sig vara med barn, som hon föder. Detta gör att hon kastas ut från världshuset, och att hitta arbete någon annanstans visar sig vara svårt när hon har ett barn med sig och inte kan uppvisa någon äkta make. Efter att ha övervägt självmord blir hon till slut omhändertagen av tjänarna i just det hus där den unge prästkandidaten just har friat till sin barndomsväninna. Han kan inte glömma sin förälskelse, men är plågad av samvetskval och inser att en präst inte kan äkta en SÅDAN kvinna. Samtidigt ligger den stackars flickan döende hos tjänarna med sitt barn.
Slutet är ett s k last minute rescue och ett riktigt, härligt, osannolikt happy end.
Det tog ett bra tag innan jag ens förstod att någon form av intimt umgänge hade ägt rum mellan de båda. Det enda man får se dem göra är kyssa varandra nere vid the bayou och sedan vakna i gryningen, fortfarande påklädda. Ett hästjobb av läsning mellan raderna samt blom-metafor (se titeln) krävs för att man ska förstå det. Jag gjorde det inte. Sannolikt var den tidens publik mer van att göra såna tankemässiga kullerbyttor. Samtidigt har jag inte sett så många amerikanska stumfilmer som, trots allt, antyder att folk har sex utan att vara gifta, och det kan leda till barn. Håhåjaja.
Beskrivningen av det svarta tjänstefolket kan få vem som helst att krumbukta sig av obehag, idag. Samtliga svarta personer är comic relief, lustiga jättebebisar som går konstigt och verkar allmänt sinnesslöa. De två viktigaste svarta karaktärerna spelas dessutom av vita skådespelare i blackface. Som om svarta skådespelare inte ens vore betrodda att spela svarta personer. Det ansågs förmodligen normalt på den tiden. Håhåjaja, igen.
Film: 2
Louisianakliché: 3
