The Skeleton Key

Ja, den här ganska kassa filmen har ju allt vad gäller Louisiana-klyschor.

En förnuftigt flicka från Hoboken, New Jersey som jobbar på hospice i New Orleans får nog av den avslappnade atmosfären inför dom döende/döda på sjukhemmet och tar istället plats som personlig assistent till en terminalsjuk gamling på ett förfallet gods ute vid träsken.

Det skulle hon inte ha gjort, förstås.

Gamlingens hustru uppvisar en avvisande attityd som hon initialt uppfattar som gamla människors misstänksamhet mot utsocknes, men som visar sig ha helt andra orsaker. Detta efter att hon fått platsens historia berättad för sig av familjeadvokaten, och upptäckt ett låst rum på vinden som indikerar att huset i det förflutna kan ha använts för ockulta riter av typen voodoo. Hon börjar förstå att den åldriga hustrun kanske i själva verket vill bli av med sin gamle man och använder ockulta metoder, baserade på husets historia, för att sätta detta i verket.

En skräckfilmsklysch-fest följer där assistenten försöker frita den gamle mannen medelst voodoo-ritualer hon dittills inte trott på och inser att fler är inblandade i skiten än hon kunde ana.

Följer gör gotiska oväder, voodoo-ritualer och fina gamla skräckis-klichéer om galna söder-fruntimmer, old dark houses och mörka hemligheter i det förflutna som ingen undgår.

John Hurt som spelar den gamle mannen har fördelen av inga repliker p g a stroke/voodoo.

En larvig, milt kuslig film med ett äkta The Shining-slut och alla söder-fördomar du kan önska dig.

Film: 2/5

Louisiana-kliche: 4/5

The White Rose

Den första stumfilm jag sett som utspelar sig i Louisiana. Det verkar inte finnas så många.

Men D W Griffith, den gamle räven, verkar pricka in en hel del.

Till att börja med en typisk Griffith-melodram om två anrika familjer i Louisiana, naturligtvis med var sitt gigantiskt gods fullt av pelargångar och träd dekorerade med hängande mossa. Från den ena kommer en ung man som ska bli präst och som går omkring och vickar på sitt gudsnådeliga finger mot allt syndigt. Han spelas av den vackre Ivor Novello, annars huvudsakligen känd från brittisk stumfilm, framför allt Hitchcocks The Lodger några år senare. Från den andra familjen kommer flickan från dörren bredvid, hon som han har känt sen barnsben och som allmänt anses som hans självklara blivande hustru.

Tredje huvudpersonen är pojken från en något mindre anrik familj, i textskylten beskriven som "white trash", som alltid haft en soft spot för den rika flickan, på avstånd förstås. Han har bestämt sig för att komma nånstans genom att skriva en roman om sin påvra uppväxt och bli en stor författare.

Den fjärde är den mest melodramatiska: flickan utan familj som växt upp på barnhem och nu ska ut i världen och försöka försörja sig. Hon spelas av Mae Marsh, en av Griffiths återkommande skådespelerskor.

Vad händer? Jo, naturligtvis, den vackre gudsnådelige prästkandidaten ger sig ut i landskapet under antaget namn för att se sin blivande flock i sin naturliga omgivning innan han börjar se den från predikstolen. Han kommer till det världshus där den f d barnhemsflickan arbetar som servitris och börjat ta efter sina mer erfarna vänninor när det gäller att flörta med karlar och uppträda allmänt lättsinnigt, eftersom dom förklarat för henne att det är bra för affärerna. Egentligen är hon förstås en oskyldig flicka men det vet inte den unge prästkandidaten. Han börjar med att vicka på fingret mot henne som vanligt men faller till slut för hennes charm. De tillbringar en natt tillsammans, han drabbas av gudsnådeliga samvetskval och drar dagen därpå. Självklart visar hon sig vara med barn, som hon föder. Detta gör att hon kastas ut från världshuset, och att hitta arbete någon annanstans visar sig vara svårt när hon har ett barn med sig och inte kan uppvisa någon äkta make. Efter att ha övervägt självmord blir hon till slut omhändertagen av tjänarna i just det hus där den unge prästkandidaten just har friat till sin barndomsväninna. Han kan inte glömma sin förälskelse, men är plågad av samvetskval och inser att en präst inte kan äkta en SÅDAN kvinna. Samtidigt ligger den stackars flickan döende hos tjänarna med sitt barn.
Slutet är ett s k last minute rescue och ett riktigt, härligt, osannolikt happy end.

Det tog ett bra tag innan jag ens förstod att någon form av intimt umgänge hade ägt rum mellan de båda. Det enda man får se dem göra är kyssa varandra nere vid the bayou och sedan vakna i gryningen, fortfarande påklädda. Ett hästjobb av läsning mellan raderna samt blom-metafor (se titeln) krävs för att man ska förstå det. Jag gjorde det inte. Sannolikt var den tidens publik mer van att göra såna tankemässiga kullerbyttor. Samtidigt har jag inte sett så många amerikanska stumfilmer som, trots allt, antyder att folk har sex utan att vara gifta, och det kan leda till barn. Håhåjaja.

Beskrivningen av det svarta tjänstefolket kan få vem som helst att krumbukta sig av obehag, idag. Samtliga svarta personer är comic relief, lustiga jättebebisar som går konstigt och verkar allmänt sinnesslöa. De två viktigaste svarta karaktärerna spelas dessutom av vita skådespelare i blackface. Som om svarta skådespelare inte ens vore betrodda att spela svarta personer. Det ansågs förmodligen normalt på den tiden. Håhåjaja, igen.

Film: 2
Louisianakliché: 3

In the Electric Mist

Louisiana är värsta rabatten för korruption av alla slag - från ekonomisk till ruttna kadaver (bokstavligen). Jag visste väl det.

Detta är kanske den mest inkörda klichéen av alla Louisiana-klyschor. Inte mig emot förstås.

Här spelar Tommy Lee Jones en sorgsen sydstatspolis (känns som han gjort det några gånger) som letar efter den som mördat en flicka som hittats vid flodstranden. Detta leder honom tillbaka till gamla skelett (också bokstavligen), barndomens minnen av rasism, ruttna players inom den lukrativa filmbranschen i delstaten, samt själva inbördeskriget. John Goodman är sleazy gangster som investerat i den nämnda branschen, Peter Sarsgaard en skäggig slacker-skådis i samma bransch vars flickvän råkar illa ut p g a polisens efterforskningar.

Här fräser folk omkring i träsket efter ledtrådar från förr och nu, gamla bluesgubbar spelar gitarr på verandan och man har trädgårdsfester med zydeco-band. Dom franskklingande namnen klingar. Tandlösa gamlingar knarrar på cajun-dialekt.

Känns som om några trådar lämnas hängande lösa, men det ju känslan för sleazy feeling man vill åt.

Film: 3
Louisiana-kliché: 3

Panic in the Streets

En av Elia Kazans tidiga (1950), från innan han gjorde stort 50-talsgods som Storstadshamn, Linje Lusta och Öster om Eden. Han skulle återkomma till New Orleans igen med Linje Lusta; mer om den senare skulle jag tro.
Den har etiketterats som noir men jag tycker inte riktigt att den kvalar till den genren. Snarare hör den till den något mindre kända subgenren epidemifilm.
Typiska epidemifilmer är t ex (av allt att döma) Contagion som kom nyligen, Shivers av Cronenberg, och dom flesta zombiefilmer. Mer otypiska epidemifilmer är t ex Epidemic av von Trier och And the band played on om aids-utbrottet. Som höres är det en lite svårfångad genre. Men huvuddraget är att nån form av smitta sprider sig bland människorna och orsakar panik samt svåra moraliska situationer.



Exakt det händer i New Orleans i den här filmen. Ett utländskt gangsterlik fiskas upp ur hamnbassängen och visar sig vara svårt smittat av böldpest. Mannen har även ett par kulor i kroppen.
Läkaren från U.S. Public Health Service som upptäcker detta spelas av noir-hårdingen Richard Widmark. Han förstår omedelbart vilken fara staden befinner sig i. Vem/vilka har hunnit komma i närkontakt med honom? Mördaren? Hur intresserad kan han tänkas vara av att kontakta polisen (OBS ironi)?



Hur panikslagna kommer folk att bli när dom får reda på att en/flera oidentifierade personer springer runt och sprider böldpest i stan? Får dom reda på något flyr dom i panik, om inte löper dom större risk att bli smittade. Det är det som läkaren måste få de styrande i staden att förstå: det går inte att basunera ut att pesten härjar, då flyr potentiellt smittade samt förstås mördaren till andra delstater och sprider smittan över Amerika.



Sen börjar en vild jakt anförd av läkaren och hans sura och motvilliga polis-sidekick. Det är stundtals komplett Tom Waits-stämning: sunkiga barer i franska kvarteren fulla med smågangstrar, korthajar och alkisar söks igenom. En av dom har t o m en dvärg som dörrvakt. Det är en märklig stämning i hela filmen - en ständig känsla av permanent skymning och annalkande katastrof. Läkarens enda respit från hetsen är dom sporadiska besöken hemma hos hemmafrun som spelas av Barbara Bel Geddes (Miss Ellie i Dallas!). Hon är ovanligt frank och osentimental i tonen, inte så mjäkigt supportande som man väntar sig av 50-talshemmafruar på film. Det tog ett tag innan jag kände igen Ewing-matriarken, men hon har precis samma släpiga, pondustunga sätt att prata.



Filmen slutar som den börjar, nere vid hamnbassängen, där flodbåtarna går förbi på den smutsiga Mississippi-floden.

Film: 3,5
Louisiana-kliché: 1

The Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood

Så har man sett en s k tjej-film då. Ett koncept som får mig att kräkas lite i munnen. Men vad gör man inte för en blogg med ett uppdrag.

Det börjar bra med en cajun-låt på soundtracket under förtexterna.
Sedan får man sig till livs historien om en framgångsrik dramatiker som för länge sedan skakat av sig sin dysfunktionella uppväxt i den Djupa Södern för en karriär i New York. Hon gör en intervju där hon outar sagda uppväxt och mamman, som läser intervjun i tidningen, säger upp bekantskapen via telefon. I samma veva står dramatikern i begrepp att gifta sig, och mammans kvinnliga nätverk från barndomen tar på sig uppgiften att ena mor och dotter inför detta viktiga steg.

Och vad händer? Jo, dessa gamla garvade sydstatstanter åker upp till New York, lägger en Rohypnol i hennes cocktail och tar henne med hem till Louisiana där resten av filmen går ut på att förklara för henne vad som verkligen hände under hennes barndom, vilket varvas med tillbakablickar till densamma. Tydligen har mamman och väninnorna som barn ingått en voodoo-inspirerad pakt komplett med knasiga huvudbonader och gemensamma hemliga stridsrop (ya-ya!) vilket gör att de rara tanterna är förpliktigade att reda upp medlemmens beef med dottern, by all means necessary.

Resten är en riktig gråtfest (om man känner för det) där dottern får reda på exakt hur traumatiskt moderns liv egentligen har varit för att därmed förklara, om än inte ursäkta, den kaotiska uppväxt hon själv haft.
Här är det förmodligen meningen att man ska bli rörd, men min personliga sentimentalitet sitter väldigt långt inne. Den lilla flickan som spelar huvudpersonen som barn gör mig enbart irriterad med sitt icke övertygande såväl skratt som gråt. Ett annat icke övertygande inslag är Ashley Judd som mamman i yngre dagar. Jag kommer aldrig att förstå de regissörer som castar henne som nåt slags överväldigande skönhet. Hon ser helt okej ut, men inte på den nivån, och har ingen magnetisk utstrålning som skulle kunna förklara det på annat sätt. Hon är ganska tråkig.

Man får trösta sig med en äkta Louisiana-fest på ett ståndsmässigt gods med ett band som spelar och sjunger cajun-låtar på cajun-franska, samt ett berg av kräftor på middagsbordet.
'Ya-ya' är en förvanskning av ett afrikanskt ord för ris, det återkommer ständigt i Louisiana-folklore, men om detta säges inget i filmen.

Film: 2
Louisiana-klichè: 2

All the King's Men

Det här är en remake på en film med samma namn som gjordes 1949. Jag såg den nån gång förra året och tyckte den var lite småtråkig utan att vara dålig. När jag såg att man gjort en nyinspelning 2006 som till skillnad från den första filmen utspelar sig i Louisiana var jag förstås tvungen att se hela rasket en gång till.
Att film 2 är förlagd i Louisiana är inte konstigt. Redan den första filmen är löst baserad på den verklige politikern Huey P Longs liv och karriär. Long var Louisianas guvernör 1928-1932 och senator 1932-1935. Han var demokratisk populist, en briljant demagog som nått sin position från en anspråkslös utgångspunkt. Han var mycket folkkär och misstänktes för stor korruption och för att ta sig friheter med delstatens styrning. Mer om honom här.

Båda filmerna handlar, om man bortser från backstoryn, om en idealist som korrumperas av det system han tar sig in i. På det sättet påminner den om filmer som Ridicule eller The Candidate; det är nästan en subgenre.



Den första filmen kanske kom för nära i tid för att kunna lägga handlingen där den hörde hemma, så av allt att döma är historien flyttad till nåt ställe i nordöst. Här har man bara flyttat fram den i tiden till tidigt 50-tal. Den ser ut därefter. Allt är glåmigt smutsblågrått i vintage släpljus. Den unge journalisten som tjusas av would-be-guvernörens karisma och börjar jobba i hans kampanj spelas av Jude Law med en accent som wobblar betänkligt. Det är hans synvinkel som historien berättas ur så man får vänja sig vid denna accent. Det är överhuvudtaget märkligt mycket britter i filmen. Journalistens gamla ungdomskärlek spelas av Kate Winslet. Anthony Hopkins är hans styvfar som huserar på det sedvanliga plantagegodset och uppför sig sydstatsexcentriskt.
Willie Stark, som Long heter i filmen, spelas av Sean Penn som gör en bravurinsats som vanligt. En recensent skrev nån gång att Sean Penn alltid spelar med håret. Det gör han här också, med en flygig byfånefrisyr kompad av yviga armrörelser i demagog-scenerna, som han verkligen måste ha övat in stenhårt för att ge Stark en mycket trovärdig fysisk framtoning. Den frihjulande uppkomlingen som vevar sig framåt i karriären och kastar såväl lagar och rättesnören som moral åt helsefyr. Man får lite ståpäls av hans bländande tal helt klart.
Inte heller den här filmen excellerar i Louisiana-klyschor även om Stark naturligtvis kampanjar ute i träsken för yrvakna bonnläppar, och så har vi det ståndsmässiga godset förstås.

Däremot får man ju en lektion i Louisiana-historia, om än lätt maskerad.

Film: 3
Louisianalkliché: 2

EDIT: Jo just det - bygger på en roman av Robert Penn Warren också.

My Louisiana Sky

Lite mjäkig tv-film med typiskt coming-of-age-drama om en tolvårig flicka som bor i en håla tillsammans med sin mormor och sina föräldrar som helt uppenbart är retards, särskilt mamman. Hon är lite av en pojkflicka som leker med grannpojken (Michael Cera som är så liten att man knappt känner igen honom!) men som får sin första mens, börjar fundera på världen utanför o s v. Hon får hjälp/inspiration av sin flashiga moster (Juliette Lewis) som tar henne med till Baton Rouge (ooh, storstan!) och allmänt imponerar på henne med sina worldly ways.

Det är mycket som ska klämmas in i en kort film: börja bli vuxen, upptäcka familjens hemlighet, mobbning, rasfrågan (genom mosterns svarta hembiträde), storstaden. Och eftersom det är en tv-film får inget bli för jobbigt, så resultatet blir en ljummen halvidyll där allt liksom ordnar sig och inget är för hemskt.
Flickan blir visserligen retad i skolan för att hennes föräldrar är förståndshandikappade, men se, hon har inget att skämmas för. Hennes föräldrar kanske inte kan räkna till 20 men i gengäld är dom såna där härliga salt-of-the-earth-typer med hängselbyxan på sned som vet när fåglarna varnar för orkan, och att det då är dags att ta in magnoliorna.
Personligen kan jag tänka mig att det finns mer komplicerade aspekter av att växa upp i ett skjul i Louisiana med en mamma som uppför sig som en 7-åring, men, men...

I övrigt förekommer inga platsspecifika kännetecken, bara generella som de nyss nämnda magnoliorna och hängselbyxorna samt att alla har dubbla förnamn. Som är konstiga.

Film: 2
Louisianakliché: 1