The Skeleton Key

Ja, den här ganska kassa filmen har ju allt vad gäller Louisiana-klyschor.

En förnuftigt flicka från Hoboken, New Jersey som jobbar på hospice i New Orleans får nog av den avslappnade atmosfären inför dom döende/döda på sjukhemmet och tar istället plats som personlig assistent till en terminalsjuk gamling på ett förfallet gods ute vid träsken.

Det skulle hon inte ha gjort, förstås.

Gamlingens hustru uppvisar en avvisande attityd som hon initialt uppfattar som gamla människors misstänksamhet mot utsocknes, men som visar sig ha helt andra orsaker. Detta efter att hon fått platsens historia berättad för sig av familjeadvokaten, och upptäckt ett låst rum på vinden som indikerar att huset i det förflutna kan ha använts för ockulta riter av typen voodoo. Hon börjar förstå att den åldriga hustrun kanske i själva verket vill bli av med sin gamle man och använder ockulta metoder, baserade på husets historia, för att sätta detta i verket.

En skräckfilmsklysch-fest följer där assistenten försöker frita den gamle mannen medelst voodoo-ritualer hon dittills inte trott på och inser att fler är inblandade i skiten än hon kunde ana.

Följer gör gotiska oväder, voodoo-ritualer och fina gamla skräckis-klichéer om galna söder-fruntimmer, old dark houses och mörka hemligheter i det förflutna som ingen undgår.

John Hurt som spelar den gamle mannen har fördelen av inga repliker p g a stroke/voodoo.

En larvig, milt kuslig film med ett äkta The Shining-slut och alla söder-fördomar du kan önska dig.

Film: 2/5

Louisiana-kliche: 4/5

The White Rose

Den första stumfilm jag sett som utspelar sig i Louisiana. Det verkar inte finnas så många.

Men D W Griffith, den gamle räven, verkar pricka in en hel del.

Till att börja med en typisk Griffith-melodram om två anrika familjer i Louisiana, naturligtvis med var sitt gigantiskt gods fullt av pelargångar och träd dekorerade med hängande mossa. Från den ena kommer en ung man som ska bli präst och som går omkring och vickar på sitt gudsnådeliga finger mot allt syndigt. Han spelas av den vackre Ivor Novello, annars huvudsakligen känd från brittisk stumfilm, framför allt Hitchcocks The Lodger några år senare. Från den andra familjen kommer flickan från dörren bredvid, hon som han har känt sen barnsben och som allmänt anses som hans självklara blivande hustru.

Tredje huvudpersonen är pojken från en något mindre anrik familj, i textskylten beskriven som "white trash", som alltid haft en soft spot för den rika flickan, på avstånd förstås. Han har bestämt sig för att komma nånstans genom att skriva en roman om sin påvra uppväxt och bli en stor författare.

Den fjärde är den mest melodramatiska: flickan utan familj som växt upp på barnhem och nu ska ut i världen och försöka försörja sig. Hon spelas av Mae Marsh, en av Griffiths återkommande skådespelerskor.

Vad händer? Jo, naturligtvis, den vackre gudsnådelige prästkandidaten ger sig ut i landskapet under antaget namn för att se sin blivande flock i sin naturliga omgivning innan han börjar se den från predikstolen. Han kommer till det världshus där den f d barnhemsflickan arbetar som servitris och börjat ta efter sina mer erfarna vänninor när det gäller att flörta med karlar och uppträda allmänt lättsinnigt, eftersom dom förklarat för henne att det är bra för affärerna. Egentligen är hon förstås en oskyldig flicka men det vet inte den unge prästkandidaten. Han börjar med att vicka på fingret mot henne som vanligt men faller till slut för hennes charm. De tillbringar en natt tillsammans, han drabbas av gudsnådeliga samvetskval och drar dagen därpå. Självklart visar hon sig vara med barn, som hon föder. Detta gör att hon kastas ut från världshuset, och att hitta arbete någon annanstans visar sig vara svårt när hon har ett barn med sig och inte kan uppvisa någon äkta make. Efter att ha övervägt självmord blir hon till slut omhändertagen av tjänarna i just det hus där den unge prästkandidaten just har friat till sin barndomsväninna. Han kan inte glömma sin förälskelse, men är plågad av samvetskval och inser att en präst inte kan äkta en SÅDAN kvinna. Samtidigt ligger den stackars flickan döende hos tjänarna med sitt barn.
Slutet är ett s k last minute rescue och ett riktigt, härligt, osannolikt happy end.

Det tog ett bra tag innan jag ens förstod att någon form av intimt umgänge hade ägt rum mellan de båda. Det enda man får se dem göra är kyssa varandra nere vid the bayou och sedan vakna i gryningen, fortfarande påklädda. Ett hästjobb av läsning mellan raderna samt blom-metafor (se titeln) krävs för att man ska förstå det. Jag gjorde det inte. Sannolikt var den tidens publik mer van att göra såna tankemässiga kullerbyttor. Samtidigt har jag inte sett så många amerikanska stumfilmer som, trots allt, antyder att folk har sex utan att vara gifta, och det kan leda till barn. Håhåjaja.

Beskrivningen av det svarta tjänstefolket kan få vem som helst att krumbukta sig av obehag, idag. Samtliga svarta personer är comic relief, lustiga jättebebisar som går konstigt och verkar allmänt sinnesslöa. De två viktigaste svarta karaktärerna spelas dessutom av vita skådespelare i blackface. Som om svarta skådespelare inte ens vore betrodda att spela svarta personer. Det ansågs förmodligen normalt på den tiden. Håhåjaja, igen.

Film: 2
Louisianakliché: 3

In the Electric Mist

Louisiana är värsta rabatten för korruption av alla slag - från ekonomisk till ruttna kadaver (bokstavligen). Jag visste väl det.

Detta är kanske den mest inkörda klichéen av alla Louisiana-klyschor. Inte mig emot förstås.

Här spelar Tommy Lee Jones en sorgsen sydstatspolis (känns som han gjort det några gånger) som letar efter den som mördat en flicka som hittats vid flodstranden. Detta leder honom tillbaka till gamla skelett (också bokstavligen), barndomens minnen av rasism, ruttna players inom den lukrativa filmbranschen i delstaten, samt själva inbördeskriget. John Goodman är sleazy gangster som investerat i den nämnda branschen, Peter Sarsgaard en skäggig slacker-skådis i samma bransch vars flickvän råkar illa ut p g a polisens efterforskningar.

Här fräser folk omkring i träsket efter ledtrådar från förr och nu, gamla bluesgubbar spelar gitarr på verandan och man har trädgårdsfester med zydeco-band. Dom franskklingande namnen klingar. Tandlösa gamlingar knarrar på cajun-dialekt.

Känns som om några trådar lämnas hängande lösa, men det ju känslan för sleazy feeling man vill åt.

Film: 3
Louisiana-kliché: 3

All the King's Men

Det här är en remake på en film med samma namn som gjordes 1949. Jag såg den nån gång förra året och tyckte den var lite småtråkig utan att vara dålig. När jag såg att man gjort en nyinspelning 2006 som till skillnad från den första filmen utspelar sig i Louisiana var jag förstås tvungen att se hela rasket en gång till.
Att film 2 är förlagd i Louisiana är inte konstigt. Redan den första filmen är löst baserad på den verklige politikern Huey P Longs liv och karriär. Long var Louisianas guvernör 1928-1932 och senator 1932-1935. Han var demokratisk populist, en briljant demagog som nått sin position från en anspråkslös utgångspunkt. Han var mycket folkkär och misstänktes för stor korruption och för att ta sig friheter med delstatens styrning. Mer om honom här.

Båda filmerna handlar, om man bortser från backstoryn, om en idealist som korrumperas av det system han tar sig in i. På det sättet påminner den om filmer som Ridicule eller The Candidate; det är nästan en subgenre.



Den första filmen kanske kom för nära i tid för att kunna lägga handlingen där den hörde hemma, så av allt att döma är historien flyttad till nåt ställe i nordöst. Här har man bara flyttat fram den i tiden till tidigt 50-tal. Den ser ut därefter. Allt är glåmigt smutsblågrått i vintage släpljus. Den unge journalisten som tjusas av would-be-guvernörens karisma och börjar jobba i hans kampanj spelas av Jude Law med en accent som wobblar betänkligt. Det är hans synvinkel som historien berättas ur så man får vänja sig vid denna accent. Det är överhuvudtaget märkligt mycket britter i filmen. Journalistens gamla ungdomskärlek spelas av Kate Winslet. Anthony Hopkins är hans styvfar som huserar på det sedvanliga plantagegodset och uppför sig sydstatsexcentriskt.
Willie Stark, som Long heter i filmen, spelas av Sean Penn som gör en bravurinsats som vanligt. En recensent skrev nån gång att Sean Penn alltid spelar med håret. Det gör han här också, med en flygig byfånefrisyr kompad av yviga armrörelser i demagog-scenerna, som han verkligen måste ha övat in stenhårt för att ge Stark en mycket trovärdig fysisk framtoning. Den frihjulande uppkomlingen som vevar sig framåt i karriären och kastar såväl lagar och rättesnören som moral åt helsefyr. Man får lite ståpäls av hans bländande tal helt klart.
Inte heller den här filmen excellerar i Louisiana-klyschor även om Stark naturligtvis kampanjar ute i träsken för yrvakna bonnläppar, och så har vi det ståndsmässiga godset förstås.

Däremot får man ju en lektion i Louisiana-historia, om än lätt maskerad.

Film: 3
Louisianalkliché: 2

EDIT: Jo just det - bygger på en roman av Robert Penn Warren också.

The Reaping

Jesus, vilken soppa.
Jag gillar ju religion/satanism/onda barn-stuket när det gäller skräckfilm, men det är få filmer som når upp till Omens verkshöjd, det är bara att erkänna.
Den här gör det definitivt inte.



En skeptisk forskare som moonlightar som avslöjare av religiösa mirakler o dyl hör talas om en liten håla där vattnet blivit blodrött. Hon åker dit och får veta att det bor en knepig misfit-familj ute i träsken som, enligt lokalskvallret, sysslar med satanism. Dom har en liten konstig dotter som tros ligga bakom blodsförvandlingen på nåt mystiskt sataniskt sätt. Snart börjar det naturligtvis regna grodor, boskapen dör, folk får bölder och ja, ni fattar - de 10 bibliska plågorna kommer farande. Forskaren får naturligtvis tänka om när det gäller skepticismen, med en twist på slutet som jag kunde gissa redan halvvägs.



Det är tjockt med taffliga CGI-effekter (gräshoppsvärmar, brinnande himlar å sånt) och naturligtvis har forskaren ett förflutet som troende och därmed kontakt med en katolsk präst med irländsk accent (Stephen Rea!) som naturligtvis förutser på sitt mystiska katolska vis vad som komma skall.
Den lilla flickan står ute i träsket och tittar med uttryckslösa (underförstått sataniska) ögon på den goda forskaren (Hilary Swank, som borde tänka över sina rollval). Skeptikern får lära sig den extremt hårda vägen att det finns en himmel och ett helvete, och att det finns hela småstäder i Louisiana som befinner sig i den Ondes våld. Resten är lönnfeta småstadspastorer i svettig vit kostym som rantar om Djävulen med southern twang och lokalt fölk som inte tvekar att hämta sin pick-up och sitt hagelgevär.



Men, vi har ju i alla fall träsken (dom som färgas blodröda) och förstås den mysige värdens jättestora plantagehus, det som han har ärvt i fjärde generationen eller nåt sånt och som ser ut som såna ska se ut - som en inkapslad souvenir från inbördeskriget.

Film: 2
Louisianakliché: 2