In the Electric Mist

Louisiana är värsta rabatten för korruption av alla slag - från ekonomisk till ruttna kadaver (bokstavligen). Jag visste väl det.

Detta är kanske den mest inkörda klichéen av alla Louisiana-klyschor. Inte mig emot förstås.

Här spelar Tommy Lee Jones en sorgsen sydstatspolis (känns som han gjort det några gånger) som letar efter den som mördat en flicka som hittats vid flodstranden. Detta leder honom tillbaka till gamla skelett (också bokstavligen), barndomens minnen av rasism, ruttna players inom den lukrativa filmbranschen i delstaten, samt själva inbördeskriget. John Goodman är sleazy gangster som investerat i den nämnda branschen, Peter Sarsgaard en skäggig slacker-skådis i samma bransch vars flickvän råkar illa ut p g a polisens efterforskningar.

Här fräser folk omkring i träsket efter ledtrådar från förr och nu, gamla bluesgubbar spelar gitarr på verandan och man har trädgårdsfester med zydeco-band. Dom franskklingande namnen klingar. Tandlösa gamlingar knarrar på cajun-dialekt.

Känns som om några trådar lämnas hängande lösa, men det ju känslan för sleazy feeling man vill åt.

Film: 3
Louisiana-kliché: 3

Panic in the Streets

En av Elia Kazans tidiga (1950), från innan han gjorde stort 50-talsgods som Storstadshamn, Linje Lusta och Öster om Eden. Han skulle återkomma till New Orleans igen med Linje Lusta; mer om den senare skulle jag tro.
Den har etiketterats som noir men jag tycker inte riktigt att den kvalar till den genren. Snarare hör den till den något mindre kända subgenren epidemifilm.
Typiska epidemifilmer är t ex (av allt att döma) Contagion som kom nyligen, Shivers av Cronenberg, och dom flesta zombiefilmer. Mer otypiska epidemifilmer är t ex Epidemic av von Trier och And the band played on om aids-utbrottet. Som höres är det en lite svårfångad genre. Men huvuddraget är att nån form av smitta sprider sig bland människorna och orsakar panik samt svåra moraliska situationer.



Exakt det händer i New Orleans i den här filmen. Ett utländskt gangsterlik fiskas upp ur hamnbassängen och visar sig vara svårt smittat av böldpest. Mannen har även ett par kulor i kroppen.
Läkaren från U.S. Public Health Service som upptäcker detta spelas av noir-hårdingen Richard Widmark. Han förstår omedelbart vilken fara staden befinner sig i. Vem/vilka har hunnit komma i närkontakt med honom? Mördaren? Hur intresserad kan han tänkas vara av att kontakta polisen (OBS ironi)?



Hur panikslagna kommer folk att bli när dom får reda på att en/flera oidentifierade personer springer runt och sprider böldpest i stan? Får dom reda på något flyr dom i panik, om inte löper dom större risk att bli smittade. Det är det som läkaren måste få de styrande i staden att förstå: det går inte att basunera ut att pesten härjar, då flyr potentiellt smittade samt förstås mördaren till andra delstater och sprider smittan över Amerika.



Sen börjar en vild jakt anförd av läkaren och hans sura och motvilliga polis-sidekick. Det är stundtals komplett Tom Waits-stämning: sunkiga barer i franska kvarteren fulla med smågangstrar, korthajar och alkisar söks igenom. En av dom har t o m en dvärg som dörrvakt. Det är en märklig stämning i hela filmen - en ständig känsla av permanent skymning och annalkande katastrof. Läkarens enda respit från hetsen är dom sporadiska besöken hemma hos hemmafrun som spelas av Barbara Bel Geddes (Miss Ellie i Dallas!). Hon är ovanligt frank och osentimental i tonen, inte så mjäkigt supportande som man väntar sig av 50-talshemmafruar på film. Det tog ett tag innan jag kände igen Ewing-matriarken, men hon har precis samma släpiga, pondustunga sätt att prata.



Filmen slutar som den börjar, nere vid hamnbassängen, där flodbåtarna går förbi på den smutsiga Mississippi-floden.

Film: 3,5
Louisiana-kliché: 1