Suddenly, Last Summer

En övervuxen southern gothic-blaffa byggd på en Tennessee Williams-pjäs (egentligen en kort enaktare) med manus av Gore Vidal. Mycket mer over the top kan det knappast bli.

En lovande kirurg specialiserad på lobotomi blir kallad ut till en excentrisk (på det där sydstatsviset) förmögen kvinna som nyligen förlorat sin son, en poet. Hon vill att han ska ta en titt på sonens kusin, en ung kvinna som kommit hem från semester i Europa totalt bananas, babblande som hon säger "obsceniteter" om sonen och hans leverne och karaktär, uppgifter som helt enkelt inte kan vara sanna. Skulle doktorn möjligen kunna göra en liten operation på hennes hjärna så att hon blir lugn och framför allt tyst? Om han går med på det skulle sjukhuset där han jobbar kunna få en nätt liten summa på en miljon dollar som man så väl skulle behöva.
Doktorn intervjuar den unga kvinnan och närmaste familj, och börjar efterhand förstå att hon inte alls är galen utan snarare traumatiserad efter att ha bevittnat sin kusins död. Och att det hon berättar om hans mörka hemligheter är sant.



Filmen utspelar sig nästan helt inomhus och sceneriet byggdes tydligen upp i Shepperton Studios i England för att likna ett högreståndshem i New Orleans med en djungelliknande trädgård där Katharine Hepburn vandrar omkring och pratar osammanhängande om sin briljante son, poeten Sebastian (hint!), samtidigt som hon åker upp och ner i en knasig barock inomhushiss och matar köttätande växter med flugor. Kirurgen spelas av Montgomery Clift som lyssnar på henne med glasartad blick. Den unga "galna" kvinnan är Elizabeth Taylor i sitt mest upptrissade sinnestillstånd.
Rovdjursmetaforer och dödskallar duggar tätt, och filmens slutliga tillbakablick/minnesbild är en febrig bildhallis som för tankarna till hedniska riter à la Döden i Venedig.



Allt andas söderdekadens, instängdhet, förträngd lust och nertystade hemligheter - ett stort skavande hål där något fattas. Som vanligt i Tennessee Williams-land alltså.
Filmen gjordes under stora påfrestningar och blev en jättesuccé, förmodligen för att det inte var så vanligt med filmer som innehöll hintar om både homosexualitet, incest, prostitution och kannibalism på samma gång. Samt Shock Corridor-liknande glimtar av hysterisk mentalsjukhusmiljö.

Däremot är inte Louisiana-scenografin särskilt framträdande på något sätt - svårt att åstadkomma i en studio i England förstås.

Film: 4
Louisianakliché: 1

The Reaping

Jesus, vilken soppa.
Jag gillar ju religion/satanism/onda barn-stuket när det gäller skräckfilm, men det är få filmer som når upp till Omens verkshöjd, det är bara att erkänna.
Den här gör det definitivt inte.



En skeptisk forskare som moonlightar som avslöjare av religiösa mirakler o dyl hör talas om en liten håla där vattnet blivit blodrött. Hon åker dit och får veta att det bor en knepig misfit-familj ute i träsken som, enligt lokalskvallret, sysslar med satanism. Dom har en liten konstig dotter som tros ligga bakom blodsförvandlingen på nåt mystiskt sataniskt sätt. Snart börjar det naturligtvis regna grodor, boskapen dör, folk får bölder och ja, ni fattar - de 10 bibliska plågorna kommer farande. Forskaren får naturligtvis tänka om när det gäller skepticismen, med en twist på slutet som jag kunde gissa redan halvvägs.



Det är tjockt med taffliga CGI-effekter (gräshoppsvärmar, brinnande himlar å sånt) och naturligtvis har forskaren ett förflutet som troende och därmed kontakt med en katolsk präst med irländsk accent (Stephen Rea!) som naturligtvis förutser på sitt mystiska katolska vis vad som komma skall.
Den lilla flickan står ute i träsket och tittar med uttryckslösa (underförstått sataniska) ögon på den goda forskaren (Hilary Swank, som borde tänka över sina rollval). Skeptikern får lära sig den extremt hårda vägen att det finns en himmel och ett helvete, och att det finns hela småstäder i Louisiana som befinner sig i den Ondes våld. Resten är lönnfeta småstadspastorer i svettig vit kostym som rantar om Djävulen med southern twang och lokalt fölk som inte tvekar att hämta sin pick-up och sitt hagelgevär.



Men, vi har ju i alla fall träsken (dom som färgas blodröda) och förstås den mysige värdens jättestora plantagehus, det som han har ärvt i fjärde generationen eller nåt sånt och som ser ut som såna ska se ut - som en inkapslad souvenir från inbördeskriget.

Film: 2
Louisianakliché: 2

Jag är en Louisiana-nörd

Jag är en Louisiana-nörd. Jag var det även innan jag åkte till New Orleans för fyra år sen, och blev det än mer efter det.

Jag är även en film-nörd. Detta tänkte jag nu kombinera. Jag noterade nämligen att det New Orleans som jag såg faktiskt ser ut precis som på film. Åtminstone som det ofta ser ut på film.

Mitt bloggprojekt går ut på att recensera alla filmer jag ser som utspelar sig i Louisiana utifrån två parametrar:
1: Är det en bra film?
2: Hur mycket Louisiana-klichéer innehåller den?

Jag kommer att hålla utkik efter sånt som franska kvarteren, voodoo, gumbo, plantager, träsk, cajuns o s v och taga filmerna under dessa olika ingredienser.
I båda fallen kommer jag att tillämpa en fem-gradig poängskala.

Vad gäller namnet på bloggen har jag tagit det från en av dom sämsta filmer jag sett. Ett ostigt mischmasch om en hemsökt plantage kombinerat med romantik (som jag minns det) där Faye Dunaway av alla människor harvar omkring i träsken. Den innehöll nästan maximalt antal Louisiana-klichéer. Ett utmärkt riktmärke för bloggen med andra ord.

Jag kommer att skriva om filmer som jag ser. Jag kommer även att se om filmer som jag redan sett för att kunna skriva om dom. Om någon har ett hett tips på recensionsobjekt mottages det tacksamt.