En övervuxen southern gothic-blaffa byggd på en Tennessee Williams-pjäs (egentligen en kort enaktare) med manus av Gore Vidal. Mycket mer over the top kan det knappast bli.
En lovande kirurg specialiserad på lobotomi blir kallad ut till en excentrisk (på det där sydstatsviset) förmögen kvinna som nyligen förlorat sin son, en poet. Hon vill att han ska ta en titt på sonens kusin, en ung kvinna som kommit hem från semester i Europa totalt bananas, babblande som hon säger "obsceniteter" om sonen och hans leverne och karaktär, uppgifter som helt enkelt inte kan vara sanna. Skulle doktorn möjligen kunna göra en liten operation på hennes hjärna så att hon blir lugn och framför allt tyst? Om han går med på det skulle sjukhuset där han jobbar kunna få en nätt liten summa på en miljon dollar som man så väl skulle behöva.
Doktorn intervjuar den unga kvinnan och närmaste familj, och börjar efterhand förstå att hon inte alls är galen utan snarare traumatiserad efter att ha bevittnat sin kusins död. Och att det hon berättar om hans mörka hemligheter är sant.
Filmen utspelar sig nästan helt inomhus och sceneriet byggdes tydligen upp i Shepperton Studios i England för att likna ett högreståndshem i New Orleans med en djungelliknande trädgård där Katharine Hepburn vandrar omkring och pratar osammanhängande om sin briljante son, poeten Sebastian (hint!), samtidigt som hon åker upp och ner i en knasig barock inomhushiss och matar köttätande växter med flugor. Kirurgen spelas av Montgomery Clift som lyssnar på henne med glasartad blick. Den unga "galna" kvinnan är Elizabeth Taylor i sitt mest upptrissade sinnestillstånd.
Rovdjursmetaforer och dödskallar duggar tätt, och filmens slutliga tillbakablick/minnesbild är en febrig bildhallis som för tankarna till hedniska riter à la Döden i Venedig.
Allt andas söderdekadens, instängdhet, förträngd lust och nertystade hemligheter - ett stort skavande hål där något fattas. Som vanligt i Tennessee Williams-land alltså.
Filmen gjordes under stora påfrestningar och blev en jättesuccé, förmodligen för att det inte var så vanligt med filmer som innehöll hintar om både homosexualitet, incest, prostitution och kannibalism på samma gång. Samt Shock Corridor-liknande glimtar av hysterisk mentalsjukhusmiljö.
Däremot är inte Louisiana-scenografin särskilt framträdande på något sätt - svårt att åstadkomma i en studio i England förstås.
Film: 4
Louisianakliché: 1
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar